Den här älgen håller till vid stugan.....ibland kan man se den gå ner till tjärnen och dricka vatten, den står ofta på hygget och följer oss med blicken när vi går en tur. Den är väldigt nyfiken men har väl vant sig vid våra röster osv.Det här är ingen artontaggare men finns det något ståtligare än en stor vacker kraftig älgtjur som de som lever i Sarek, Rapadalen, Canada osv. Här i Sverige kan de väga ca 520 kg. Deras brunsttid är september-oktober. Dräktigheten c:a 9 månader. De får 1-3 i vissa fall 4 stycken kalvar. Födan består av ungasp, lövträdsbark, tall, en, vide, sälg, björk, örter, säd, näckrosor (en delikatess), fräken, m.m. De kan uppnå en ålder av 20-25 år. De förflyttar sig i normalfart med 15 km/tim och kan ha en toppfart på dryga 50 km/ tim.
Den här dikten läste min far mycket. Och jag har så starka minnen från min barndom när jag fick följa med ut i skogarna, och särskilt de ljusa nätterna när storoxarna stod i de ljusa nätterna och gryningen och lät sig väl smaka av säden på gärdena. Det var som en annan värld att vara i.....
I ÄLGTIDEN.
Han kommer var natt till en havrevret;
från torpet man sett var han betar,
den väldige best, som med svett och förtret
jag fåfängt om dagen letar.
Nu sover all nejden i fullmånens flor,
men brinnande vakar min lystnad.
Vid diket, där frodiga pilhäcken gror,
jag väntar i vindlös tystnad.
Då träder han ut från sitt höstliga slott
mellan granar och blodröda aspar.
Han skrider högtidligt och lungt som en drott,
och kronan i grenarna raspar.
Så fredligt i måndimmans vaggande ström
han vankar bland kornrika snesar,
fantastisk, bisarr som en syn i en dröm,
som en vålnad av fornskogens resar.
Och här, på min odal, för mer än ett djur
han syns mig, ja mer än min like:
en stoltare son av drottning Natur,
en förstfödd i vildmarkens rike.
Det kommer till korta, mitt jägareblod.
Jag kan ej min vekhet betvinga,
jag nänns icke sända mitt dödande lod
i denna månljusa bringa.
Ett sådant pris får ej vinnas med svek.
Jag smyger mig bort genom riset.
I morgon börjar vi åter vår lek,
du höge, på gamla viset.
Då spela vi rent. Du har präktiga ben,
och ärligt försprång du vunnit;
om jag hinner dig då över stock och sten,
har nog månskenshumöret försvunnit.
Och bringar jag då mot din fasta bog
till vila det darrande kornet,
skall skottet få sjunga kring myr och skog,
och med fröjd skall jag stöta i hornet.
Och stolt vill jag räkna var pannans tagg
som du burit i prakt utan lyte
samt föra hem över tuvornas dagg
i kvällen mitt förstliga byte.
Erik-Axel Karlfeldt.
