En vandring under stjärnorna...

Ja idag skriver vi 1 december, tiden går så fort, allt för fort! Mot kvällningen tog mina hundar och jag en vandring under stjärnorna och månen. Mina rävar som har varit runt stugan hela tiden är fortfarande trogna mig. När vi nu vandrade uppåt Gladtjärn så vem kom efter oss och följde med, jo en av rävarna. Rätt som det var bar det av in i skogen några minuter för att sedan åter igen följa oss i spåren men på behörigt avstånd för hundarnas skull, annars blir det "liv i luckan". När vi sedan vände så måste han suttit gömd och väntat, för efter en stund var han åter efter oss. De fick i alla fall lite bröd ikväll, kanske inte det bästa i matväg för en räv, men lite omväxling mot vad de annars fångar och äter så det fick väl duga.När man går så här under stjärnhimlen så blir man ödmjuk inför det stora alltet. Här fjärran från storstadslarm, stress och jäkt kan man gå och bara lyssna på tystnaden, det är livskvalité´för mig. Får mig att tänka på Nils Parlings visa om Finnbäcks-Lars under stjärnorna, där första versen går;

När en går så här en kväll ifa arbete å hem
å en känner slite värka djupt i rygg å skröv å lem,
ä dä så skönt när mörkre faller,fast en bare halvvägs ä,
att uppå himmelen små lykter vandrer mä....

Jag kan varmt rekommendera att ni läser Nils Parling, han har skrivit så många bra böcker om både livet här i Bergslagen och i Alaska m.m. Likaså Helmer Linderholm har också skrivit mycket bra om våra trakter. Och jag får inte glömma allas vår Dan Andersson, så mycket vackert han gjorde. Han jobbade för övrigt en liten period åt min farfar som då var Kronojägare i Malingsbo.

                                          En vinterbild från Midtjärn.

                                          Lavan hänger som tomteskägg på grenen.

                                         Elias kvarnsten inbäddad i snö.

                                         Blev inga bilder i kvällningen, men vackert var det...
                                        

                                         Människans hem  (en dikt av Erik Blomberg)

                                        Nu är det natt över jorden,
                                        Darrande stjärna, gläns!
                                        Världarna vandra så fjärran,
                                        Mörkret är utan gräns.

                                        Marken och mullen och mörkret,
                                        varför älskar jag dem?
                                        Stjärnorna vandra så fjärran,
                                        Jorden är människans hem.