I denna ljuva tid då naturen står i sin skiraste grönska är det underbart att vandra längs stigar och vägar i skogen i vårt vackra Bergslagen. Att ta med hundarna en tidig morgon med ryggsäcken packad med matsäck och hela naturen bjuder på sin bästa sida. Nere på myren spelar orrarna, tranorna skriar och lommen ropar över ensliga blanka vatten. Fåglarna sjunger det vackraste de kan för att locka till sig en partner och föra släktet vidare. Det är hög och klar luft och daggen är frisk. Det är en gåva som ej kan mätas med något annat att få vara med om allt detta. Gökarna ropar från olika håll, och det är lätt att locka dem till sig. Älgen går ner i tjärnen för att dricka och bävern plaskar runt sin hydda. Man funderar vad vi gör med vår vackra jord då larmrapporterna duggar tätt om den ena efter andra naturkatastrofen, utrotningshotade djurarter och växter, döda havsbottnar, förgiftade vattendrag, torka, polarisen som smälter.....ja listan kan göras hur lång som helst....vi kommer att ta slut på allt det vackra och strida tills allt är borta. Utrymmet för våra djur och växter krymper mer och mer vartefter människorna blir fler och fler och till slut finns det ingen plats för varken oss människor eller djur.....så sorgligt! Ja det är svårt att tänka sig in i det när man vandrar i denna ännu rätt opåverkade plats på jorden. Men när man kommer fram till det gamla torpet vid "min" tjärn och känner doften av syren, hägg och vinden smeker mitt h¨r och min kind så fylls man av vördnad och blir rusig av dofter och vindarnas dans och glömmer världen utanför. När så han "artontaggaren" på två ben kommer och vi sitter och ser ut över tjärnen och han famnar mig stilla....ja då har jag ännu ett guldkorn att gömma i mitt hjärta.
